Om Yngve Sköld


Yngve Sköld (f. 29 april 1899, d. 6 december 1992) var son till en folkskollärare och kantor som avled när Yngve var tio år gammal. Pojken visade tidigt en så rik musikalisk begåvning att man talade om honom som en "svensk Mozart". Redan som tonåring kunde han behandla musikaliska former med stor säkerhet, och hans förmåga att orkestrera var imponerande. Han debuterade som tonsättare med stor framgång när han 1916 presenterade en pianotrio och ett par år senare spelades hans första symfoniska orkesterverk.

Bland hans tidiga verk kan ockaå nämnas en pianosonat op. 1 (1914), den första konsertfantasin för piano och orkester op. 4 (1916), och Pianokonsert nr 1 op. 7 (1917) och Tre ballader för piano op. 8 (1917). Han var själv en lysande pianist, elev till den legendariske Richard Andersson, och därefter vid konservatorierna i Brno och Prag fram till 1922. Detta år vann han första pris vid en pianisttävling i Brno efter att ha spelat Beethovens femte pianokonsert. I Prag fick han tillfälle att spela sin egen konsertfantasi för piano och orkester op. 21.

Skölds eminenta förmåga att utan svårigheter spela de mest komplicerade partitur a vista har ofta omvittnats, och hans krafter togs till vara av Svensk Filmindustri som anställde honom som pianist och organist vid biografen Röda Kvarn i Stockholm. Han bidrog också med kompositioner till den allra första svenska ljudfilmen, Säg det med toner. Som tjugoåring hade han studerat orgelspel, men var aldrig anställd som kyrkomusiker. Däremot vikarierade han då och då, och gav under trettiotalet årligen nyårskonserter vid orgeln i Stadshuset i Stockholm. Han komponerade också några orgelverk. Han låter också alltid pianostämman i sina duosonater få en minst lika framträdande roll som det andra instrumentet, vare sig det gäller Cellosonat op. 26 (1926) uruppförd i Svensk Radio av Gunnar Ek och tonsättaren, eller Svit för horn och piano op. 71 (1974) även den uruppförd i svensk radio av Ib och Wilhelm Lanzky-Otto den 9 november 1975. Vid sidan av ett pärlband lättare verk av tillfällighetskaraktär måste man också nämna ytterligare två pianokonserter, fyra symfonier, fyra stråkkvartetter och mycket annat.

Yngve Sköld kände sig mest hemma i den senromatiska stilen, och fann det snart mycket svårt att göra sig hörd vid sidan av etablerade tonsättare som Stenhammar, Peterson-Berger, Alfvén, Atterberg eller Rangström. "Jag har ju alltid varit s.k. konservativ och också velat vara det. Men i varje verk vill man ändå försöka förnya sig och för mig har det gällt att vidga den harmoniska ringen omkring mig", sa han i samband med att tredje stråkkvartetten op. 65 framfördes 1965.

Han undvek efterhand det rampljus han befunnit sig i under ungdomsåren, och i avsaknad av vassa armbågar levde han ett odramatiskt, tillbakadraget liv. Han efterträdde 1938 Dag Wirén som STIM:s biblotekarie och arbetade fram till 1964 då han gick i pension. Han var under långa perioder medlem av styrelsen av Föreningen Svenska Tonsättare, en förening som han varit med om att grunda. Skölds musik kom att betraktas som gammaldags, men när han motvilligt försökte förnya sitt tonspråk, insåg han att det inte var hans sätt att uttrycka sig. Han satt ofta för sig själv i huset på Ingarö och komponerade för byrålådan. I hans musik finns ett högromantiskt drag, så kraftigt tyglat att man kan få Stenhammar i tankarna. Ofta ryms hans kompositioner inom den klassiska formstrukturen. Hans musik blev under ålderdomen alltmer barsk, tung och svårmodig, liksom han själv. Men det ger aldrig avkall på ärlighet. skarpögd insikt och kunskap, och den drar sig inte för äventyrliga harmoniska upptäcktsfärder.

(c) Stig Jacobsson 2008



Yngve som barn (till höger). Troligen sommaren 1903.




Yngve vid pianot - familjen hörde till de första som fick el indraget i Vallby







Yngve demonstrerar orgeln i Stockholms Stadshus







Yngve och Olga på Ingarö